Jag måste verkligen studera Freud lite mer. För jag tror att man kan tolka mycket utifrån följande dröm jag hade nyligen.

Jag är i en helikopter med socialdemokraterna. Vi åker upp på ett berg och landar bland klipporna i ett grått men vackert landskap. Jag ser upp. Vänsterpartiet fortsätter uppåt. De ska ju också vara med på mötet. Jag ser på Göran Persson. Frågar vad de håller på med? Inget, säger han.

Minuter går snabbt i drömmens värld. Snart återvänder vänsterns helikopter. Men ack! De åker neråt så snabbt! Mot den där busken.. och sant. De kraschar ner i en brinnande buske. Miljöpartiet, socialdemokraterna och folkpartiet gör inget. Jag försöker fråga Göran Persson men han är för upptagen med något samtal.

Ensam springer jag fram till helikoptern som nu är en bil. En man tar sig ut därifrån, springer. Han är i lågor. Desperat öppnar jag dörren. Allt jag ser är kolbitar i form av människor. Det är liken hos de döda.

Dagen därpå läser jag tidningen. Lars Ohly och alla andra vänsterpartister är döda.

Fan, alltså. Ska jag ta det som ett tecken att större delen av vänsterblocket kommer att anlita en person som kör helikopter som mördar alla vänsterpartister (men hinner ut själv) samt låter folkpartiet komma in i deras lilla block som substitut? Vad ska jag nu göra? Rösta emot mördarna och privatiserana och dö? Eller vara osann och rösta på typ socialdemokraterna eller moderaterna? Eller inte rösta alls och vara en heding?
Snälla Freud, kom tillbaka och säg vad jag ska göra.

Googla koncentrationstest så hittar du dit.

Idag var jag ute till birsta, ett område med en stor galleria samt massa andra butiker i egna lokaler. Jag och min far skulle just kliva in i media markt, när jag såg en skylt.

Den meddelade att klockan 16.00 lördagen den 23 maj så skulle takida spela på scenen.

2005 började jag bli ett stort fan av takida. 2006 var jag rentav galen. Under sena 2007 så började jag tröttna rejält.

Jag tänkte inte mer på det då. Men så hörde jag ”make you breath”-skivan spelas inne i lokalen. Jag tror (tror) till och med att jag såg trummisen gå runt och kolla på skivor. Det jag dock tänkte var.. detta är så himla välpolerat. Så tråkigt. Så dåligt. Tänkte inte mer på det. Undrade varför småtjejer stod och väntade vid scenen cirka 2 timmar innan showen skulle börja.

När jag kom hem så började jag göra en blandskiva. Av någon anledning plockade jag fram gamla blandskivor men hittade bara en, en blandskiva från 2006-någonting.. av takida. Jag satte in den i skivspelaren.

Trist och för polerat, plastigt, var mitt omdöme där i mediamarkt. Men hemma var det något helt annat. Det var låtarna innan de fick skivkontrakt. Det var old, det var score, det var jaded: men även something’s on your mind, it’s the booze talking och no reason why. Kanske var det den någon sena timmen (jag ligger halvdöd här och skriver detta) men jag började nästan gråta. Detta var det takida jag gillade. Detta var så underbar musik. Detta var inte plast. Det var känsla. Det var något som kramat fram så många känslor ur mig för några år sen.

Jag insåg att min takida-period inte handlade om något idoldyrkande av ett plastigt band som industrin tagit fram för att främja unga flickor. Det var idoldyrkande av musik som verkligen talade till mig.. för att det var någon som talade. Av andra motiv än pengar, alltså.

När jag var ung och fick veta att de hade nyligen fått skivkontrakt blev jag helt galen av lycka. Men nu när jag hör allt igen undrar jag inte.. det var nog inte lycka. Det var nog orimlig otur. Om de aldrig fått skivkontrakt skulle de nu inte spela alldeles för välpolerad musik, som tonårsflickor lyssnade på mest. De skulle spela min musik. Den musik jag gillar nu. Om de aldrig fått skivkontrakt skulle jag aldrig ha tröttnat, skulle jag aldrig ha avskytt musiken de nu producerar. Jag antar att det handlar om en sak. Utilitarianism. Att förutspå lycka. Jag skulle aldrig ha varit nöjd då om de aldrig fått skivkontrakt. Jag skulle istället nu sitta och klaga över att de aldrig fått det. Istället klagar jag nästan över att de fick det. Lustigt hur det blir, inte sant?

Tog det där eu-testet på aftonbladets hemsida. Mina topp 3 partier? Junilistan, feministiskt intiativ, piratpartiet. Jag måste säga att jag är förvånad över hur lik jag blir dessa ganska så enkelriktade partierna. Piratpartiet har ju bara en fråga?

Irriterande. Sen blev det som vanligt. Vänsterpartiet, miljöpartiet, moderaterna (hur fan kom dem dit?), socialdemokraterna, sverigedemokraterna (usch..usch..), kristdemokraterna, centerpartiet, folkpartiet. Jag hade gissat MP, V, S, C, M, KD, FP, SD. Se där minsann.

Röd ring – måste se
Gul ring – Skulle mer eller mindre gärna vilja se

De har ungefär alla bra artister under samma dag i år. Ohoh. Gatufesten kan allt förvåna en. Jag är peppad som attan för en skön musikkväll. Ett klagomål bara. Varför får Dan Le Sac vs Scroobius Pip bara spela lite mer än en halvtimme? Åh ja. Bättre än ingenting.

Planen blir nog:
Paper
Adiam Dymott
Dan Le Sac vs Scroobius Pip
Soundtrack of our lives
(får se vad sällskapet säger. jag är dock på för wire.)

Vilken. jävla. nörd. jag. är.

Fick höra att Lars Ohly kommer att komma till skolan (speciellt för treorna i mitt program + de övriga). Jag blev helt ”oh!!”.  Jag är seriöst exalterad. Jag vill höra honom prata. Han verkar som en cool typ. Så vill jag prata med honom.

Förresten, jag vill ha hans jävla autograf. Jag vill ta bild på mig med honom. Jag vill göra intryck på honom.

Alltså, jag reagerar som oom jag skulle få träffa Eddie Vedder eller någon.

Ibland blir jag, ja, galen på mamma. Trots att jag är 29 år yngre än henne, så är hon lite mer fjortis än mig. Hon tenderar nämligen att vara ett sånt där låtsasfan. Som tror sig ha en favoritartist efter att ha hört 1, 2 låtar av gruppen.

Hennes senaste kärlek är coldplay. Hon har hört ”violet hill” och ”viva la vida”. Hon tjatar så mycket om att coldplay är så bra, så bra. När hon fick höra att några vänner skulle se dem live, så sa hon till mig ”men, varför har du inte berättat att de kommer till sverige?”. Kanske för att det sålde ut några veckor innan du ”upptäckte” dem?

Kanske undrar någon om hon tycks gilla någon annan  låt av dem, då. Så är det inte. När jag pratade om the scientist, kollade hon blankt på mig. Hon kan inte ett enda skivnamn. När Lars sjöng politik i idol ikväll, så tyckte hon att låten var ”allt bra konstig”.

Ja, vad ska man säga egentligen..

Positivt:
Jag har fått praktikplats. I göteborg, slipper sundsvall.
Jag har pengar.

Negativt:
Det är hemskt väder.
Det börjar bli dålig höst.
Psykologiprov.
I helgen behöver jag läsa ut en bok jag knappt börjat med, jobba religion för två lektioner, och göra en presentation för engelskan. Vadå? Jag? Varit lat?

Överallt. ÖVERALLT står det att Alex Schulman behandlar Katrin som skit, och att han är elak, och att han säger taskiga saker om henne. Överallt finns Katrin’s ord om hur sårad hon är, och information om uppbrottet.

Men ingenstans alls står det ett enda skit om vad han har sagt! Det enda jag förstått är att han skaffat ny flickvän och kallar henne ”hans kärlek”. Visst, det är respektlöst men jag undrar om det är allt som hänt? Om det gör någon till en skitstövel? Och är det att säga taskiga saker om Katrin?

Eller vad har hänt egentligen? Jag blir nyfiken faktiskt.

Saker som jag inte hittar:

- En vit t-shirt som inte är genomskinlig.
- En flanellpyjamas.
- Ett par ljusa jeans som inte är helt enfärgade.
- Ett par olika böcker, bland annat med Jane Austen eller Marian Keyes.

Saker som jag hittar:

- Stickade, korta klänningar med kort arm.
- Koftor som har en dragkedja som räcker en decimeter upp, sen är det öppet.
- Shorts.
Logiskt?